Det börjar kännas stabilt. Och vi skrattar igen och han är så jävla rolig trots att det är så lågvatten eller kanske är det just därför. Det borrar sig in och det gör ont. Så. Ont. Att inte finnas brevid. Så jävla jobbig ibland och så jävla snygg rumpa och alltid beroendeframkallande. Går ju inte sluta. Andas dig.

Han säger jag älskar dig verkligen.
Och jag detsamma. På min ö. Han säger att han tar vattenskidorna hit ikväll. Fast utan båt, egentligen vanliga långfärdsskidor som han bara går över vattnet med. Ses snart, säger han.

Men det gör vi inte.

”Personer som gjort avtryck del fyra. Hon heter Elin tänkte jag. Bombis helt hundra, det där är en Elin. Men det var fel, nästan i alla. Hennes hår var i en salig röra i en stor frisyr som syntes på håll. Coola dreads som jag aldrig skulle våga skaffa. Byxor som oftast slutade strax under knät, med en blomma över vaden. En ring i läppen. Vita tänder som ofta syntes i kombination med slutna ögon, hon skrattar så. Fint. Det var inte en Elin som sagt, hon hette Jessica. Så olik mig som möjligt trodde jag, helt fel. Det fanns en bro och ofta hittade jag henne på mitten av den. Hon öser och kör och tycker allt är härligt. Hon borde finnas i pillerform. Livade upp många dagar under mitt livs bästa år. Bjöd på många intressanta tankar och såg mina avgrundsfunderingar från andra vinklar. Men så här då Lisa. Fast jag tycker så här. En fin tjej. Jag tänker på dig ofta fröken Segerberg. På Västan, på rostmackor, på bullbak. På dina underbara fotografier som jag inte kan få nog av. På din framtid, ja faktiskt. Fast jag behöver inte oroa mig. När jag ringer och tvingar dig att fota mitt bröllop. Precis så där klyschigt som jag inte tror att du tycker om men ändå. Som en stjärna på himlen som man inte alltid ser, men som ändå finns där. Tror jag.”

Hon har hamnat på Gotland. Försöker härma dialekten men blir bara värmländska av alltihopa.
Går också på alvedon. Veckans fikor, packande, pussande, bröllopsfest planerande, tåg åkandes.

Lördagens bröllop.
Piffning, all dans, allt vin, allt socialiserande för att vinglandes krama moster och säga ”om tio timmar går färjan så vi måste lämna nu!” Det tar och kroppen tar emot ännu ett piller för att motarbeta den feber som inte oväntat tagit besittning i hennes kropp.

Nu börjas det.

- Äh, vadårå, säger han bakom sitt mans skal och jag berättar att jag följer han på bussen i morgon bitti. Efter en stund frågar han.

- Men hur ska jag komma hem då?

Och laptopen säger när bussarna går och alla bussnummer rabblas som bara är två och han säger att han aldrig kommer komma ihåg det. Och hur ska han komma hem och det är första dagen så han kommer nog sluta tidigare eller gör man det på nya skolan?

Klockan är 01.11 och det är ljud från ovanvåningen. Fötterna som efter sommaren passar i storlek 38 rör sig mer än de ska. Och det är ont om skal nu.