Igår hann jag inte köpa kudde. Idag hinner jag förmodligen inte det heller. Det kommer någon och ska kolla på min lägenhet. Jag har bott här i tre dagar och ska redan ha visning. Det är lustigt att leva.
Min pappa skickar sms och säger att han ska gifta sig. Han har ingen fru. Men ska ordna det.
Jag dricker té framför datorn på redaktionen och känner att jag pratat med människor idag. Fått napp och lyckats övertyga om att få citera.
Och vart på en rättegång. Sex med barn eller sexuellt utnyttjande av minderårig, handlade det om. Det blev lykta dörrar nästan direkt. Alltså att allmänheten inte får ta del av den annars offentliga rättegången. Flickan som var tretton när det skedde vill inte vara där. Men hennes pappa är. Och tjugoåringen som utnyttjade hans dotter.
Det är en hemsk värld vi lever i, sade Victor igår.
Men det är bara vissa bitar av den. Bara vissa trådar som är förskräckliga. Andra är inget alls. Andra är vackra så det slår ut allt hemskt som man någonsin vart med om. Som fyller upp tills inget annat får plats.
Blev dansad med på solig tågstation medan pojkvän sjöng dansband. Alltid detta dansband. Och att hans röst passar så bra för det ignorerar jag totalt.
Använde en rullväska som förlorade sin rätt till namnet. Det var mer att jag simmade fram i all föredetta snö. Släpandes en stor svart klump med en korv uppslängd på och en datorproppad ryggsäck. Hittar fram. Det står mitt namn på dörren och det känns som en seger och som något stort. Även fast det bara gäller fem veckor. Men det är något med första lägenheten. Första namnskylten.
Överväger att fota med mobilen och skicka till vänner men inser att det är för tok för fånigt så jag gör det inte. Men ångrar mig sedan.
Dör av hunger och ger mig ut till en mataffär långt bort. Kommer hem med godispåse och typ smultrondoftande diskmedel och konstig sallad. Glömmer smör och mjölk.
Också kudde är glömt. Så jag sover på tröjor och med sovsäck. Sover skitbra för att det är kallt. Vaknar och inser att det är jävligt kallt och att klockan är sex. Och jag ska inte sova mer. Och att det är kallt. Lagar gröt och té och inser att jag är dålig på att mäta upp saker utan decilitermått (som jag också glömt, eller inte ens hade en tanke på att ta med mig).
På redaktionen är det morgonmöte med kameror till andra redaktioner runtom. Jag är på lokalredaktionen i Vänersborg första veckan. Det är spejsat. Som webbcam när man var fjorton fast nu är alla medelålders och pratar viktiga saker. Eller oviktiga. De vill bli filmade i pixlig bild i vilket fall.
Sedan får jag dela rum med Anna-Karin som verkar rolig.
Hon påminner om någon jag tycker om men jag vet inte vem. Fast nu slog det att det kanske är moster carro som tonåring. När jag sov över och hon hade en cool plansch med Amelie på väggen och röda skåp som hon målat själv. Och hade manschester byxor och skjorta under långärmad tröja. Fan va sjukt att jag upplevt mina mostrar som tonåringar. Hur många har det.
Sedan lär jag mig News Pilot som är enkelt som nudlar och jag tackar min lätthet för datorer. Sedan tar dagen slut efter att ha blivit utskälld på telefon och lite skraj. Efter att ha intervjuat en rådgivare på swedbank och sett Vänersborgs gator smälta bort och insett att jag måste ha matlådor med mig för helvete vad pengar tar slut fort.
Sedan ser jag ett köpcentrum påväg hem och jag hoppar av. Så handlar jag Bregott och internet. Kommer hem och älskar min lilla lägenhet som är min trygghet här och pratar väldigt länge i telefon med en grabb som är så fin så jag nog faktiskt blir Vänersborgs gator.
Jag sitter i Vänersborg. Vid Anna-karin och har precis blivit utskälld på telefon för en harmlös artikel. Kvinnan var orolig och jag blev skakad och senare arg. När jag lagt på.
Annars är det grymma människor här. Många unga tjejer av någon anledning.
Nu ska jag ut på lunch. Köpa mig internet också.
Livet är coolt.
Jag har legat i en soffa för många dagar i sträck. Rastlösheten äter upp mig från insidan och jag bokar upp hela min fredag i framtidstron att jag sovit bort hela det sjuka. Över en natt. Det har jag förmodligen inte.
Förmodligen plussar heller inte allt uppbokat på det redan trötta i kroppen men det bryr jag mig inte om. Här kommer man till sin hemstad och gör alldeles för lite instängd i ett radhus med visserligen härliga familjemedlemmar. Men jag har fler familjer att hinna se och det är vännerfamiljen och mammafamiljen.
Mamma bjuder mig på frukost i morgon. Frukost och film klockan 9.00. En ovanlig kombination. En fin sådan.
Han spelar in musikvideo med Bara på låtsas.
Ringer innan lunch och frågar hur mitt knä mår. Jag säger att det är blått fastän det låter som blött för jag är alldeles för förkyld. Jag planerar lite fotografering med lillebror, går runt i lägenheten och letar vinklar. Sjunker in i fotobloggar och i mina egna bilder och ideér som är roliga. Vill vara i det där väldigt gamla huset som han ska tillbringa hela dagen. För att fånga några scener. Det verkade vara så häftig miljö och så mycket att visa.
Det vill jag göra.
Vi åkte till Norrköping. Klev in i en atmosfär som inte var välkomnande utan mer hård som ramperna. Vi åkte, fram och tillbaka. Kände av regler som fanns där men visste inte hur de skulle följas. Prövade att droppa och slog mig något förbannat. Sprang efter och tänkte upp på hästen och vart avslängd lika fort igen. Kroppen blev rädd. Knät fick sig en smäll.
Och vi åkte och det var roligt. Tim vågade och var duktig. Önskade att jag hade fått nöta i timmar utan alla blickar och utan att vara tjej på ett ställe med fyrtio killar.
Bara få vara anonym och åka och hoppa och slå mig. Utan allt det där. För oavsett vad blickarna säger så är det i mitt eget huvud dömandet ska vara. Vilket det är. Också. Och jag förbannar mig själv över att jag inte kan stänga av det andra.
Att jag faktiskt bryr mig.
Klockan är två på natten och jag är klar med ett personligt brev. Ett personligt brev som ska skickas till skolor runt om i landet. Jag har väntat på att få in den rätta känslan för att skriva texten för är det något Helena lärt mig den senaste tiden är det att jag tydligen måste ha min känsla för vissa texter. Det visste jag hela tiden men trodde inte det var tillåtet att behöva inspiration inom journalistiken. Den brukar i vanliga fall ersättas av någon som heter snabbhet.Men Helena låter mig bevara lite finlir ibland.
Tack för hennes åsikter. Tack för att jag gillar mitt sätt att skriva. Att jag står ut med alla de här eviga bildmetaforerna för tro inte att jag är omedveten. Jag är ytterst medveten och ja, jag tröttnar på allt detta pretentiösa skriveri jag sysslar med ibland också. Men oftast är jag förtjust. Myser riktigt ordentligt i min blogg.
Det är ju något av ett handikapp att jag måste känna så mycket för att kunna skriva riktigt bra och det måste stå rätt till bland stjärnor och månar och tecken. Eller nej. Inte alls. Sånt tror jag ju inte ens på men det måste stå rätt till i mitt huvud. Lagom poetisk och framtidsfrisk måste jag vara när jag äter tangenter.
Jag hoppas du nu förstår att det var ännu ett anfall av en underlig metafor. Jag gnager inte på min latop. Slickar inte på Esc-tangenten. Jag är bara jävligt cool när jag skriver.
Använder FireStats